Jag funderade häromdagen på detta redan kända faktum att jag har hittils flyttat till 4 olika städer, bott i 9 hem, gått på 7 olika skolor i 10 olika klasser. Jag har inte haft en stabil punkt i mitt liv i mer än 5 år i taget. 

 

Det får folk att höja ögonbrynen, ibland rynka på näsan, se på mig lite som en galning. Jag inbillar mig ibland att det får mig att framstå som ett trubbelbarn, någon som hamnat i kläm, som aldrig hittat rätt. Jag är försäkrad om att så inte är fallet. Jag har aldrig stått still för att jag vet att jag kan bättre. Min mor har inte stått still för att hon vet att vi kan bättre. De gånger jag börjat en ny klass och kommit hem med en känsla av att "det här är inte rätt för mig" så har hon utan att fundera funnit en ny väg för mig. Hon har aldrig tvekat att lyssna på min, eller sin egen, magkänsla. 

 

Nu börjar jag packa ner mitt hem i flyttlådor igen, och denna gången utan att behöva ifrågasätta mig själv. Varför ska jag kedja fast mig vid en fast punkt när jag kan springa över gränserna och se hela jävla världen?

 

Jag pratade i början av året om att låta mig själv landa. Jag uttryckte det metaforiskt när jag sa att jag måste våga sätta upp saker på väggarna trots fula hål till nästa hyresvärd. Jag visste inte då hur bokstavligt det egentligen var menat. För ett tag sen satte jag upp min tv på väggen. Borrade fyra stora hål i betongväggen och satte röd plugg. Precis intill två till, i ojämn höjd för att jag ville ha mina tavlor så. Jag sa till mig själv på skarpen "Du bor här. Du har rätt att bo här" och så gjorde jag det. Det har varit superhärligt.

 

Men nu har jag bott klart här. I väggen kommer jag lämna 6 fula hål och det får vara någon annnans problem för det här har varit mitt hem och jag har bott här, då får det se ut som att någon har bott här. 

 

Jag ska flytta till Malmö, plugga till mitt drömyrke, sova ihop med min kille. Jag ska bo och leva och kanske borra lite hål i lite väggar, sen får vi se vart jag hamnar.