Det är det hemskaste jag varit med om!! Känns det som ibland. Och ibland känns det helt okej. Det svåra har nog aldrig varit att lita på varandra, snarare att orka sakna varandra. Att känna sig så hjälplös över att vi måste göra det såhär, och det finns ingen annan utväg just nu än att vänta. Jag vill ju dela allt med honom och krocka i varandras vardagsbestyr hela dagarna.Men inte under några omständigheter är det inte värt det. Jag är hellre med honom på 42 mils avstånd än med någon annan. De dagar vi har tillsammans är tillräckligt för att ladda kärleksbatterierna och orka sakna lite till.

 

En vän skickade en länk till veckorevyn som länkade till 6 anledningar till varför långdistansförhållandet är det bästa, vilket var fint och delvis sant. Främst vill jag slå ett slag för anledningen: Ni får båda tid för er själva. Det kan vara det värsta, men också det bästa. Jag vet vart jag har min pojkvän och att vi vill vara med varandra, annars skulle vi inte sitta på varsin sida av sverige och fortfarande vara ihop. Jag behöver inte söka bekräftelse av- eller anpassa mig efter honom utan jag kan forma mitt eget liv vid sidan av. Jag omger mig med vänner, fördriver tid med pyssel och läsning, organiserar skolan och räknar ner dagar tills vi ses. Jag tror det är lätt att hamna i par-fällan när man har tillgång vill varandra hela tiden och jag tror att vi båda är i åldrar då vi behöver ha egen tid och komma till rätta med det som finns omkring oss för oss själva. 

 

Jag kan skriva ett helt liv om hur det är att leva isär från honom men jag vill sammanfatta med samma citat som VR använde sig av: "The worst part in life is waiting, The best part of life is having someone worth waiting for."