Utanför står allt still utom vinden. Ingen cyklar, springer eller går förbi min gata och jag inbillar mig att hemmen i fönstrena mitt emot är tystare än vanligt. Himlen är grå, sådär som den är när molnen är så tjocka att solen inte når fram. Min katt tassar omkring, sträcker på sig, gäspar så stort att alla tänder syns. Sen lägger hon sig ihopkurad i min skräddarsits och det vänder om i min mage för jag vet att hon känner den. Ångesten. Som sliter och drar i mina leder, som håller hårt om mina muskler och som burar in mina lungor. 

 

Vissa dagar vaknar jag upp i totalt mörker. Jag försöker gå tillbaka till vad som hände igår kväll, vad jag drömde inatt, hur jag vaknade. Ser inget samband. Ångesten tar inte hänsyn till något av det där.

 

Det är så svårt att säga vad som kom först. Känner jag ångest för att himlen är grå eller är himlen grå för att jag känner ångest? 

 

Jag ser några fåglar leka med varandra, de kvittrar och det ekar mellan husen. Om jag är lyssnar noga kan jag höra bilvägen en bit bort. Vinden blåser i träden och de gungar tillbaka tilll svar. Gardinen vid mitt fönster fladdrar ivrigt, som för att säga att den vill vara med. Det är så lätt att känna sig ensam när himlen är grå, solen inte når fram och allt står still utom vinden. Istället för att cykla, springa, gå förbi någons gata. Säga till vinden: Jag vill vara med.