Jag skulle inte gå så långt som att säga att Carrie Bradshaw är min modeguru (ibland händer det till och med att jag måste titta bort när hon dyker upp i scen efter ett klädombyte) men jag skulle ljuga om jag sa att hon inte, trots det, är en av mina största inspirationerna när det kommer till stil. Det är nu när jag ser serien igen, sex år efter första gången, som jag inser hur mycket den präglat mig. Inte bara genom kärleksrelaterade livsläxor eller analytiska överväganden utan också i hur jag ser på stil och mode, och dessutom skiljer dem åt.

 

Patricia Field, som är stylisten bakom Carrie tillsammans med Sarah Jessica Parker, har valt att glömma allt vad hon lärt sig om vad uttryck genom kläder inte bör vara och istället valt att minnas allt det där som det faktiskt kan vara. Det resulterar i primalskrik rakt ut ibland, ja, men också i ett budskap som går långt bortom vad mode med säsongsbaserade trender, monokroma basgarderober, förhållningsregler innebär. 'Storytelling', som hon själv kallar det. 

 

En teori jag testar är att vi just nu befinner oss ett maktskifte där influecers präglar modemarknaden alltmer snarare än tvärtom. I skönhetsvärlden på youtube ser jag strasschokers till jeans som är mer hål än jeans och full diva-sminkningar matchat med thrasher-hoodies. Hos modebloggarna möts jag av tofflor med päls accompanjerade av skjortor bak-och-fram, under en slipdress under en trenchcoat tre storlekar för stor. Unga tjejer för och modevärlden följer. Dem vore dumma om dem lät bli. Alla de regler jag läst i stora bokstäver, med utropstecken, understruket, är 2017 ett minne blott.

I sann Sex and the City-anda. 

 

Sanningen för mig är att kläder och stil är alldeles för för personligt för att utövas by the book. Det är farligt att låta något så kreativt bli för allvarligt. Jag tror vi alla minns Djävulen bär Prada tillräckligt väl för att enas om det.