Gårdagen innehöll en vacker ceremoni många oändliga tårar och fina gester. Den stora blomdekorationen vid mormors kista hade vi noggrant och med kärlek arrangerat. Nejlikor i olika färger som representerade de olika generationerna, vit flora som fick stå för vår sorg och den stora röda rosen i mitten som var min mormor. Den vackraste av röda rosor jag någonsin sett, passande nog. Solen sken in genom kyrkans fönster och lyste upp altaret där kistan stod och blänkte över fotot av mormor som log fridfullt mot oss. Jag bar de där kostymbyxorna och sidenlinnet hon hängt ihop i garderoben, med prislappar på, i väntan på ett tillfälle som var värdigt hennes finaste outfit. Jag tror denna dag, då min annars ganska splittrade släkt hade samlats, var den mest värdiga stund hon kunnat föreställa sig. Åtminstone hoppas jag det. Det fanns ingen som kunde gå miste om kraftfältet av kärlek som strömmade mellan kyrkans väggar, och var hon än är idag, min älskade mormor, så är jag säker på att den nådde hela vägen dit och tillbaka.

 

Efter en stund vid min gammelmormors grav, där vi placerat dekorationen efter ceremonin, så åkte vi tillsammans till mässingsbruket där hon en gång arbetat. Där hon blivit, vad hon själv stolt sa, sveriges första kvinliga truckförare. Det var stort för henne. Det vackra cafét där hade reserverat åt oss så vi fikade, delade minnen och skrattade ihop. Sedan tog vi en vända i butiken, köpte ljusstakar, skålar och julgranskulor i hennes ära innan vi kramades hejdå. 

 

Nu är jag hemma igen, i min egen lägenhet två nätter hos mamma med min syster. Jag ska spendera dagen med att försöka ta in alla känslor och vila upp mig. Dricka några koppar te och se på ett par filmer jag velat se. Vi skrivs igen senare ❤︎

Kram till er alla