Vet ni, det är inte förrän jag förvinner från bloggen som jag inser att jag faktiskt lever i nuet.. och att det är skitläskigt och jag behöver kommma tillbaka. 

 

Det har blivit så himla mörkt ute vilket betyder att min fotomotivation är 0 när "bra ljus" existerar ca en halvtimme varje dag och varje annan sekund ser grå och ledsen ut. Men jag vill inte be om ursäkt eller så för detta är mitt forum och det är just det som jag uppskattar så mycket just nu.

 

Ägnade söndagkvällen igår med ångest över att tiden gått för snabbt, att jag inte hunnit landa och gjort mig redo för vardagen igen. Jag åkte nämligen till malmö och glömde bort världen för nästan två veckor sen. Gosade omkring i ett slags parallellt universum där saknad och förvirring inte fanns. Tassade mig upp över trägolvet på morgnarna, kröp tillbaka ner i sängen, åt frukost i sängen, lagade middagar, tog prommenader och shoppade. Jag hade det så himla bra som alltid.

 

Men denna gång kände jag mig inte klar när jag packade min väska och vi trötta gick sida vid sida till tågstationen. Vi kysstes hastigt när jag klev på tåget och sen rullade jag lika hastigt iväg. Väl hemma fanns dock ingen tid att fundera över det för nästa stopp var första studentfesten och andra fest i norrköping. Två dagar utan vila och så var det plötsligt söndag och jag som inte varit i skolan på två veckor insåg att jag inte hade någon koll på hur min vardag ser ut. Sånt där kan lätt skicka mig rakt ner i en grop av livskris och missnöje som får mig att vilja slita håret av mig. Även fast jag vid närmare eftertanke vet att det går att andas sig igenom det. 

 

Jag vill ge mig en eloge för att jag imorse kämpade mig upp ur sängen trots att min kropp skrek på mig. För att jag tog mig igenom lektioner som krävde att jag engagerade mig i skolarbetet. För att jag skrev listor, gjorde ett pluggschema och sorterade dokument på datorn tills jag kände att jag hade koll och kontroll. För att jag och min panikångest nästan krockade sista lektionen men ändå bara nästan. För att jag tog mig hem, diskade och svalde oron innan jag fortsatte dagen. För att jag orkade gå över till min syster, baka muffins med henne och pussa på hennes barn. För i slutändan är det ju ändå jag som tjänar allt i världen på det.

Irrelevant för er kanske men jag vill nog egentligen bara berätta att jag varje dag kämpar mot massa ångestmoln som lätt skulle kunna komma ner över mig. Och att det är precis lika brutalt jobbigt som otroligt stärkande. Jag vill att ni ska veta det. För jag vet att min, precis som din, kamp mot ångesten och oron förtjänar att uppmärksammas varje dag. Och här kan jag styka mig om kinden och säga: Jag är stolt över dig.

Så nu gör jag det.