Mina tjejer var hos mig. Drack lite bubbel och bubblade ikapp om det senaste. Det väckte mig till liv. 

Det har gått 52 dagar sen senast jag gav mig tid att sitta ner och skriva några rader. Kanske främst för att jag varit duktig och pluggat hårt, jobbat sena timmar och planerat livet som ligger framför mig. De senaste månaderna har kantats av första gången-pirr och prestationsångest. 

 

Jacob är här. Han kom hit för flera veckor sen och stannar månaden ut, vilket dessvärre bara är 10 dagar till. Men livet har varit mig till lags med honom vid min sida. 

Jag är inte längre student. Jag är någon som ser på min smutsiga studentmössa och ser tillbaka på den där dagen. Jag är någon som går till jobbet om dagarna och längtar efter helg. Jag är någon som försöker passa in mitt schema med mina vänners så att vi kan vara lediga samtidigt och dricka vin på trädgårn. Jag är någon som dricker alldeles för mycket prosecco, cava och billigt mousserande, som sig ändå bör när en är ung, förvirrad och naiv. Jag är någon som plockar upp räkningar addresserade till mig på hallgolvet och betalar hyran den 25e varje månad. Jag är någon som skriver på papper för att stå på min egen hemförsäkring och tänker på att släcka garderobslampan för att inte elräkningen ska bli för hög. Jag är någon som öppnar kylskåpet för att planera middagar. Någon som storhandlar i början av månaden och lever på pasta och ketchup i slutet. Någon som bokar tvättid, försöker organisera källarförrådet och sopsorterar.

 

Det är så himla tillfredställande.