Vykort från en morgon. 

 

Jag mår inte riktigt som jag ska just nu, det är tydligt. Efter midsommar sov jag nästan 20 timmar och blev väckt av min syster som kom hem till mig för att kolla om jag var vid liv. Klockan var då åtta och hela dagen hade passerat. Efter några timmars spel och glassätande var jag hemma igen och mina ben ville absolut inte hålla sig uppe. Efter fyra timmar totalt låg jag i sängen igen och sov till idag. 

Denna morgon vaknade jag tidigt. Diset låg tätt över utsikten och tystnaden var påtaglig. Utomhus var allt stilla. Jag vaknade brevid thindra och hon följde mig upp till köket. Jag gav henne mat, strök hennes lilla panna och åt kalla pannkakor endast iklädd trosor. Timmarna gick långsamt, som dem gör när ingen är vaken, och nu har tiden blivit åtta. Det hade jag kunnat räkna ut utan klocka eftersom solen lyser mig starkt i ögonen här där jag sitter i min säng. Den gör alltid det vid åtta och jag kastar alltid kudden till fotänden och somnar om åt andra hållet. Men det gör jag inte idag. Idag ligger thindra på pläden som är hennes sida av sängen och jag har skrivit flera sidor i min dagbok. Försöker samla tankarna. Försöker slappna av. Om allt skulle sluta vara grått skulle jag kanske orka mer. Kanske. Eller så blir jag besviken igen. Jag tenderar att bli det. Jag tenderar att bli både allt och ingenting nu för tiden.